Internationella kvinnodagen.
Första tanken som slår mig: behövs det verkligen en dag?
Vad är alla andra dagar? Lite som i skolan när vi fick lära oss om gammeldans och hur kvinnorna bara fick bjuda upp två gånger per kväll. Första damernas. Andra damernas. Sedan var resten gentlemännens.
Jag blir ledsen på världen.
Fast det är ganska bra nu blir jag ledsen i efterhand.
Ledsen att det tog ändå till 1981 innan kvinnor fick åka Vasaloppet (NITTONHUNDRAÅTTIOETT!).
Innan var det förbjudet (jag känner att det behövs mer versaler) - FÖRBJUDET för kvinnor.
Jag blir ledsen att det är så dåliga löner i läraryrket för att det numer är ett kvinnodominerande yrke, ett yrke som var välbetalt för bara ett halvt sekel sedan. Gissa varför..
Jag är också ledsen på världen på många andra sätt.
Att barn svälter och det är krig och jag klagar på att snön smälter och att jag blir blöt om fötterna när man måste slaskplaska. Men då blir jag mest ledsen på mig.
Dock finns den oundvikliga, ultimata glädjen utanför fönstret.
Vårsol är fantastisk.
Vårvärme är fantastisk.
Jag längtar efter min röda vårkappa.
