mittnangijala

Nu är det dags att skilja på lite begrepp!

Stress är bra.
Ångest är inte bra.

Att stressa i lagom mängd tror jag alla vinner på.
Man blir framåtsträvande och målinriktad och det är helt klart en win-win situation.
Att stressa fram ångest är aldrig bra.
Jag gick från skolan med en klump i magen idag. Det gör ont i mig när man ser hur trötta alla är. Hur stressade alla är (på det ångestframkallande sättet). Och hur många liksom tappat lite färg, lite gnister. Och ibland önskar jag att man bara kunde ta alla och ge en jättestor kram och sen beordra kollektiv skolk för att hämta ikapp. Sova ikapp. Umgås ikapp. Träna ikapp. Ja, allt ikapp det man inte hinner. Men jag är också stressad och har prestationsångest så det skulle inte hjälpa. Alls. Eller kanske kramen.

Ångest har en enda bra sida, dock!
Och det är att den försöker säga någonting.
Om man bara lär sig hur sin egen ångest känns så kan man också läsa vad den säger. Vet man vad den säger vet man också vad man måste göra för att få den att försvinna. Jag tror stenhårt på att enda vägen ut är att lyssna på kroppen när kroppen säger något - även om huvudet vill mer. Säger kroppen att nej karin, nu tänker jag hålla pulsen på 180 tills du sätter dig i soffan med en kopp te då måste man sätta sig i soffan med en kopp te. Det är inte ens att unna sig lite ledigt, det är att hålla sig vid liv.

Så nu ska jag koka te och plocka fram mangosorbet.
Kanske även ta ett halvt glas rött och bara ha galet effektivt soffhäng närmsta timmarna.
Och sedan ta nya tag imorgon.

(Jag saknar ett badkar!)