mittnangijala

men först, välkommen internet o in i min enkla boning.
inte en dag för tidigt. men många dagar för sent.

Nu har jag tänkt. Lite. Om den här hetsen och tanken på att göra karriär. Idag stressar vi sönder både psyke och kropp och utbrändhet är vår nya folkhälsa. Till vilket pris? När blev status viktigare än lycka? Det är som om det är en bra sak att inte ha tid för sig själv. Ju mer tid på arbetsplatsen, desto bättre, desto mäktigare, desto högre upp i hierarkin. Men hierarkin över vad? Över människor med tid för sitt liv och sina nära? Över de fattiga med niotillfemjobb?

Jag tror faktiskt, återigen, att kvinnosynen har spelat en stor roll i att vi har det som vi har det idag. Tyvärr. Att göra karriär har varit detsamma som att vinna respekt och kliva upp ett trappsteg på stegen över människors värde. På så sätt har pressen och spänningen bara ökat. Att göra karriär är ett sätt att få bekräftelse att man duger som människa. Lite som att klara körkortet för livet. Och det gör mig ledsen bara.

Jag vill inte ha det så. Jag vägrar. Jag protesterar. Jag läggermignerochgråter. Jag kramar hellre träd. Jag kapitulerar. Jag vill inte leva mitt liv som karriärsprostituerad och välja kontorshäng framför mina framtida barns tennisträningar och legobyggande.

Jag väljer att hoppas och tro på lyckan i första rummet.
På att kroppen säger till och säger inget annat än sanningen.
Att vara niotillfemarkitekt med inspirationen och arbetsglädjen kvar är miljonersmiljarders gånger bättre än pengar på banken och att komma hem utmattad till vinpimplande och kattmatande.

Slutsats. Jag tänker satsa på den karriär kroppen ber om.
Det må låta kliché men må så vara.